Telefonen börjar ring strax efter 7.

Det är svärfar som låter som om han satt sista potatisen och ätit upp den med.
”Jag är dåååålig, måste prata med Anders”
”Anders jobbar”, svarar jag.
”Men jag är dåååålig”, hävdar svärfar.
”Vad är det då”, undrar jag.
Får bara rappakalja till svar.

Fortsätter glatt ”du kan inte vara sjuk nu, i morgon ska du ju titta på den lägenheten vi hittat till dig”.
Lång ordväxling om att han vill bara till ett ställe i Krstd. Han kommer inte på namnet på Allögården.
Jag hävdar glättigt att Fjällbacka är sååå mkt bättre och finare än Allögården och att detta kommer bli såååå bra.
Gubben skrattar lite.
”I morgon efter lunchen kommer vi och hämtar dig så du kan titta själv”
”Åhhh  kommer ni i morgon?”
”Ja, i morgon kommer vi och hämtar dig så du får titta på lgh” upprepar jag flera ggr.

Jag spär på allt vad jag kan med positiva ord om flytten. Att det blir flytt nästa vecka. Att det är trevliga töser på avdelningen och då skrockar han ”töser, har jag väl ingen nytta av längre” ;)

”Nu är det ngt som bränner” säger gubben och skrockar.
Jag blir nervös…och ringer samordnaren i hemtjänsten.
De får nu också tillåtelse att prata gott om flytten. Måste ju ta till alla knep jag kan för att detta ska bli bra. Han har inget val, flytten blir av och det blir Fjällbacka…

Detta blir bra, det är jag övertygad om! Han får trygghet. Vi får trygghet. Alla kommer kunna slappna av…äntligen!