Farmor kallade honom apa.

Apor är duktiga på att klättra …och ibland trillar de ner. Så gjorde även min snälle älskade far idag och gav mig en ångestrusch som hette duga!
Men likt en apa så föll han duktigt och fort uppe på benen igen. Jag bannade mig själv som önskat hjälp av en som för 1,5 månad sedan fick nu höftled! Hur tänkte jag där? Tänkte jag? Brydde jag mig bara om att uppfylla min önskan och att göra av med fars rastlöshet?

Nu är det mesta klart och i morgon blir det ny ytterbelysning, uttag och så ska plastskivorna upp. Allt får ske på fm för på kvällen är jaktmöte i miniland ;-)

Jag är glad men med ett stänk av ångest.

Hundarna har skött sig mkt bra idag. Inte varit allt för mkt i vägen, knappt skällt (förutom när räddningshelikoptern letade efter en försvunnen tjej längs stranden)

Natti!