Kärlekens dialys korrigerades så att jag skulle vara klar med honom samtidigt som det var dags att gå ut och titta på den däringa blodmånen. Allt var klart. Kamerorna laddade. Kaffebryggaren stod redo. Men NÄ! Det smög sig så in i den! Hur jag än gjorde kunde det inte bli stabilt nog för att ta foto. Det kom vindpustar och tog tag i mitt kära 400-objektiv. Vissa foto blev lite åt det mystiska hållet, siamesmåne – nytt fenomen?

Men strax innan, vid 02.55 för att vara exakt, var månen otroligt stor och vacker. DEN bilden misslyckades jag iaf inte med!

Den lös så enormt starkt.

Jag hörde en som sa att utebelysningen de har slocknade för att det var så ljust. Jag tvivlar inte en sekund. Den var verkligen stark.

Nu sväljer jag bedrövelsen och hoppas jag kan hålla i en kamera 2033 när detta fenomen med blodmåne åter går att skåda.