För 21 år sedan hade kärleken och jag varit tillsammans nästan två månader.
För 21 år sedan  bodde vi 7,5 mil från varandra.
För 21 år sedan pratade vi i telefon varje kväll…i timmar!

Det känns liiiite som då fast nu är det ”bara” två mil mellan oss. Jag hälsar på i ett par timmar varje dag och ändå kan det lätt bli minst en timme i telefon på kvällen.

I morgon blir det MR för kärlekens del. Direkt efter måste han till akutdialysen på USiL för att bli av med kontrasten. Han gillar det inte. Han vill hem…
Små barn mutar man med godis – stora ”barn” lockar man med ta-dialysen-där-i-morgon-så-får-du-lite-hemdialyspermis-på-fre. Tänk känslan av att få komma hem till egen säng, egen kudde, hemmadoft och ljud om så bara för fem timmar! Så mutar man min make.

I morgon måste jag ta min fulla dos MTX annars kommer jag att bli så stel att jag inte kan köra bil och då är jag ju inte till någon nytta öht, varken för jobb, make eller djur. Eftersom han kommer till CSK sent i morgonkväll får jag klara mig utan pussar och ta mina piller lite tidigare än vanligt. På så sätt är det färre biverkningstimmar på fredagen så jag kan hämta honom på eftermiddagen. Tur man är flexibel!

Idag fick han hemmamat.

Jag hade ugnsbakad falukorv och hemmagjord potatismos. Sirap är ett måste enligt kärleken så den fick åka med. Han var på dåligt humör när jag kom och då kan han inte äta. Men Ola-Conny och Morgan i Japan var så pinsamma att han inte kunde hålla kvar ilskan. Mitt i skratten slank maten ner
Mitt hjärtas kärlek har aldrig haft mycket till underhudsfett – idag har han absolut inget! De måste laga honom NU så jag får hem honom och kan göda honom! Han längtar efter att gå och strosa på tomten, sitta i solen på altanen…sova i egen säng…

Suck vad både han och jag behöver vars en säck med tålamod <