När vi satt på restaurangen i onsdags (maken bjöd på födelsedagsmiddag) fick jag ett sms om att titta på altanen när jag kom hem. Min käre fader vet vad som gläder hans äldsta dotter

Bilden gör ingen rättvisa åt färgen, blommorna är varmt ljuvligt orange.

För 40 år sedan begåvades världen med en liten gullgosse två dagar efter min dag (sicket sätt att inte leverera honom på min dag! Tsssttt…)
Denne gosse går för mig i alla väder. Så trots diverse biverkningsbekymmer bakade jag tårta åt honom i vanlig ordning. (Jag har ju sagt att jag ska sluta göra tårtor – så även i år pga missnöje hos mig själv)

Besvikelsen över att det inte var en Transformers-tårta gick nog över när han skulle höra på födelsedagssången (eller så koncentrerade han sig på det kommande ljusblåsandet…)
Denna tårta fick då sitt eget liv från start kan man säga…

Första försöket.
Gick ju uppenbarligen tokigt. Jag kom genast att tänka på den saga farmor läste för oss om den hungriga flickan och hennes mormor/farmor som fick en gryta. Säg ”koka gryta” så kokar den en ljuvlig gröt och ni behöver aldrig vara hungriga igen. När ni är mätta och fått nog säger ni ”Hör upp gryta” så slutar den och diskar sig själv speglande blank till nästa gång.
Jag önskar jag hade haft ett sådant där stopp-ord för min smet…den smet lixom´ 

Istället för en gigantiskt hög tårtbotten fick jag…ett håååååål

Bara på det igen…

Till slut kunde jag iaf skapa en någorlunda tårta (trots att den var något döbakad) med zoo-fluff, mjölkchoklad-fluff och glasskräm. Marsipanen färgades och den enögde Minion skapades. Jag har kommit fram till att redskap för lera är precis lika bra till marsipan

 och mycket billigare….

Jag njöt betydligt mer av tacosen som gossen bjöd på än av tårtan. Jag tror han själv var enig med mig. En härlig kväll med mkt skratt och kärlek…inte minst från Sid som städade golvet i takt med att vi tappade

Oavsett om jag är bland nära och kära eller bland främmande tryter min ork fort. Det var kämpigt att köra hem när det dessutom var tidvis dimma. Jag har svårt att acceptera att jag måste hushålla med min ork. Tittar jag tillbaka har jag iaf gjort en viss framgång för nu orkar jag mer än en timme men knappt tre.

Acceptans!