Ingen, allra minst jag, förstod varför jag ens försökte köra till jobb.
Skottade min halva av uppfarten. Allt från 10 cm snö till 80 cm snödriva. Det gjorde galet ont att hålla i snöskyffeln men jag kämpade på. Varför? Varför ska den där förbenade flitmyran tvunget prova?? Idioti!
Nåväl… jag kom ut på vägen och grannen som skottade sin stora uppfarten såg ut att skaka på huvudet när han såg mig köra.
Fram till skogen var det bara halt.
Efter skogen till Nygård var det lite puckelpist… sen började eländet! I höjd med trädet står två bilar med frontarna mot mig fast i snödrivor. Bakom dem såg jag plogbilens gula blinkande… Fanns inget jag kunde göra utom att lägga i backen och be vår Herre guida mig rätt. I en kilometer backade jag genom snödrivor som redan glömt att jag kört där. Med yrande blötsnö som la sig som vitt täcke över rutorna. Rullade ner förarrutan för att hålla spegeln ren så jag skulle kunna se vart jag backade. Den lösningen fick jag bege, bilen fylldes med snö.
Min tillit gick nu till att hålla rak kurs bakåt med hjälp av snöpinnarna.Tvi väre’!
Efter en km kom jag till en gårdsinfart som knappt hade tre snöflingor på sig och jag kunde vända. Tack!!
Lyckades parera den metersdrivan på vår uppfart och backade in bilen i garaget och stängde porten.
Bara att inse – snöstorm ska man INTE försöka att ge sig ut i!

Kaffe, värme vid kaminen och en stunds Moderskeppet gjorde susen för humöret